År 1797 fick kapten Lars Arvid Dahlberg och Löjtnant Johan Petter Thurdfjell tillstånd att anlägga kronobygge i Långvik.
1798 fick de tillstånd att anlägga ett glasbruk.
1800 sker den första mantalsskrivningen av de människor som bosatt sig i Långvik, 6 stycken. 15 år senare var det 83 personer bofasta i Långvik. Varför just Långvik?
Orsakerna är att den var omgiven av kronoskog, som dom kunde nyttja, med sitt jämförelsevis stora havsdjup, 5 - 7 meter nära kaj, var viken idealisk kommunikationsled som kunde nyttjas av den tidens största lastfartyg.
Hamnen hade också ett nästan helt vindskyddat läge. Efterfrågan på glas var utomordentligt stor p.g.a. kriget på kontinenten. Dessutom hade det ägt rum en stark befolkningsökning i landet och inte minst i norra Sverige, folk som efterfrågade enkla glasprodukter, fönsterglas, burkar, flaskor m.m. i stor skala.

Redan från starten inrättade grundarna av glasbruket en "glasbod" i Stockholm. Från slutet av 1820-talet och fram till nedläggningen av glasbruket var den huvudsakliga produktionen inriktad på tillverkningen av fönsterglas. Efterfrågan och prisläge kan ha spelat in. De viktigaste råvarorna vid glastillverkningen var så ren sand som möjligt (kiselsyra), samt för enklare glas soda och för finare glas pottaska. Ville man ha kristallglas måste främst bly tillföras. Man importerade lera från olika länder främst Holland, från Spanien (Alicante) var soda och salt en vanlig förekommande importvara. Den viktigaste råvaran sand importerades från England och Tyskland och kan hämtas med de egna sandskutorna Ebbe och Fågel.

Vid denna tidpunkt tillhörde vi Västerbotten (Norrbotten bildades 1810). I juni 1808 seglade J.P. Thurdfjell över kvarken tillsammans med de övriga Regementet mot den finska kusten, där han blev skjuten. Långviks glasbruk hamnade i svårigheter p.g.a. flera olika orsaker. För det första att förbindelserna avbröts med de länder, varifrån man importerade de nödvändiga råvarorna när finska kriget bröt ut 1808, för det andra Thurdfjells död vid slaget om Wasa och slutligen konkurser som drabbade Dahlberg och handelsman Juhlins sterbhus. 1816 brann första glashyttan ner, en ny mindre glashytta uppfördes samma år.
1818 gifte Änkefru Lisette Thurdfjell om sig med Jonas Gustav Thurdfjell en yngre bror till hennes första man, Johan Petter. Blott ett år senare blir hon änka igen.
Det är nu svårigheterna börjar. Bruket gick i konkurs 1823 och auktionerades ut. De som ropade in glasbruket var även huvudborgenärer och de bildade tillsammans ett bolag för att försöka rädda de pengar de satsat i bruket sedan tidigare. Ägarskapet hamnade i Stockholm.

Efter olika turer i ägarförhållandena blev Joh Sam Billing ensam ägare 1847. Hans ekonomiska intressen bestod i de varor hans grosshandlar företag levererat till bruket sedan början av 1820-talet. Winrothska tiden 1859-1873 Winroth var Stockholmare, son till ett kammarråd i Stockholm. Ägare av Prins Carlsvarv, grosshandlare, sågverksägare (delägare); lantägare, delägare i glasbruken i Ytterfors och Långviks Glasbruk. 1852 var Winroth med och grundade Piteå Sparbank.

1859 fanns det 3 delägare av Långviks Glasbruk, C.A. Winroth, C.A. Rydberg och V.F.A Nordahl. Nordahls hälsa klarade inte av vistelsen här uppe i Norden så konsul Winroth övertog hans 1/3 del. Samma år påbörjades vägbygget, sträckan Långvik-Tröndavan, vilken var klar 1861. Detta skapade värderfulla arbetstillfällen för närboende, främst Rosvikare.
Winroth hade ingen erfarenhet av glasproduktion, därför var Rydbergs huvudsakliga uppgift att som inspektor ha hand om bruksdriften.
Några år innan han dog 1865 anställde han ett "biträde" Carl Emil Elfgren (blivande svärson) så han mer ostört fick ägna sig åt jordbruket i Långvik. 1862 nedlades driften vid Glasbruket. Vid denna tid fick anställda vid bruket som önskade bo kvar genom kontrakt bruka mark. Genom att studera dessa kan man se de stora klasskillnaderna mellan glasblåsare och arbetare. Kontrakten löpte över 40 år.

1865 finns inga glasblåsare mantalsskrivna och man pratar om Långvikens lantegendom. Pausen i glasbrukstillverkningen sträckte sig mellan 1862-1874.
Ett försök till omstart görs med personer okunniga i glasshantering, lågkonjuktur, höjda priser på råvaror är faktorer som gjorde att glassbruket gick i konkurs 1876.
1879 är glasbruksepoken defintivt slut.
Dahlen köper bruket 1885 för att driva storjordbruk utan större framgång.
1898 såldes egendomen till bönder i trakten.  

Långvikens glasbrukshistoria

Informationstavla utanför
byahuset (gamla skolan).
Klicka på bilden för att läsa
och se en mer detaljerad sida av informationstavlan
Glasprodukter gjorda i Långvik

Produktion

1803-1839

1840-1880

1846

 

Släkten verksamma under brukets historia
Hyttmästare verksamma under brukets historia

 

  Informationstavla utanför byahuset i Långvik